Lilla familjen

Nu har bott hemma i 10 dagar och rutinerna kan man väl ana runt hörnet. Vi äter, sover ch byter blöjor. Folk kommer på besök och vi gör lite utflykter. Jonathan sover jättebra på nätterna och jag får kliva upp två gånger för mat bara. Varje matstund varar i cirka 15 min sen somnar han om och får lägga sig tillbaka i sin lilla vagga.
I dag har vi varit och vägt och mätt honom på BVC för först gången. Födelsevikten är passerad med 100 gram och han är hela 3 cm längre än han var när han mötte världen. Med andra ord är han ingen lillkille längre. Snart är storlek 50 ett minne blott och vi får uppgradera en blöjstorlek! Grodans största nöjen består av att sova, äta, åka vagn och ligga och titta på vargen i bamsemobilen. Jag försöker sova när jag är trött, komma ihåg att äta och dricka ordentligt och pappa bara jobbar. Kan inte helt ärligt säga att det bara var positivt med hemmakontor...

Förlossningsberättelse

Jag och svärmor spenderade hela onsdagen på IKEA och övriga butiker i Birsta, Sundsvall. När jag var in på ÖB en sväng känner jag hur det känns som om jag kissar på mig. Bara pyttelite är det men i alla fall så jag måste låna toaletten.
Verkar som om det kom lite extra mycket blöta flytningar så jag misstänker ingenting.

Vid 19 på kvällen kommer jag hem, då är Tobias och Micke här hemma och håller på och borrar i väggar för att sätta upp våra nya värmepumpar.
Jag servar med hamburgare, sitter vid datorn och försöker titta på TV, men alla våra kanaler ligger nere.

Framåt midnatt tar jag ett bad och går och lägger mig men jag kan inte somna. Jag har lite molvärk i magen så jag tar ett par alvedon mot det. Kan i alla fall inte somna eftersom de håller till alldeles utanför min vägg och skruvar och pysslar.

Vid två kommer Tobias in, de är färdiga för kvällen och han är alldeles slut. Vi hinner precis somna till innan jag känner en jättekonstig känsla. Ett litet plopp som sedan följs av en flodvåg i sängen. Som tur var hade jag bäddat med plastad frotté bara några dagar innan.
Jag skakar Tobias lite försiktigt och säger: - Jag ville bara tala om att nu gick i alla fall vattnet…

Jag har aldrig sett någon flyga ur sängen så fort. Tobias går och jobbar lite på provisionslistan han måste ha färdigt morgonen efter medan jag ringer Förlossningen för att höra efter med dem vad jag ska göra.
- Ta på dig en binda och gå och lägg dig och försök sova lite, så hör du av dig om du börjar få värkar.
Kanske inte världens lättaste att försöka få lite sömn med ett ständigt sipprande mellan benen och dessutom den upprymda känslan om att NU SNART HÄNDER DET!

När vattnet börjar bli lite blodfärgat ringer jag för att kolla om det är ok. Det är tydligen bara ett tecken på att det börjar hända saker så blir det ju ännu svårare att sova.

Efter cirka 30 min sätter värkarna igång. 4-5 minuters mellanrum sjunker ganska snabbt till ett par, tre minuter och intensiteten tilltar. Vi bestämmer oss för att nu är det dags att fara och packar ut hundar, väskor och oss i bilen. På vägen till förlossningen måste vi förbi Tobias kontor och hämta sladden till hans dator i fall att vi skulle bli kvar på BB.

Resan går ok i början och vi andas igenom värkarna tillsammans. I Brunflo börjar det göra riktigt ont och bli lite jobbigt. Nog är hela processen igång alltid…

När vi parkerat framför sjukhuset och tagit oss upp till förlossningen trycker jag mina papper i handen på Barnmorskan och säger att jag byter in dem mot bedövning! Vad som helst bara det slutar göra så ont.

Jag tycker att det dröjer en evighet med alla undersökningar och allt som måste kollas. En CT-kurva görs och den visar att mycket riktigt har jag sammandragningar var tredje minut.

När undersökningarna är avslutade får jag ÄNTLIGEN prova på lustgasen. Jag är lite skeptisk till den och hade redan för länge sedan bestämt mig för att någon gas, det ska jag då rakt inte ha.

Dropp sätts och en läkare tillkalas för att sätta EDA. Det är inte lätt att krulla ihop sig till en liten ostkrok och försöka ligga stilla medan värkarna kommer och går.
Det gör fruktansvärt ont i ryggen när han sätter in bedövningen, men så fort den börjar värka är det ganska snabbt glömt.

Nu kommer jag på benen och får på mig sjukhusrock för att försöka ta mig in till matsalen på BB för att få i mig lite fika och ladda upp de krafter jag kommer att behöva senare.
Visst… Att gå in på BB var inga problem, men så fort jag sätter mig vid bordet blir värkarna intensivare och jag har ingen lust att sitta där inne och flämta och stöna i takt när det sitter en massa andra människor där och försöker få i sig dagens första mål.

Vi går tillbaka in till förlossningen igen och nu börjar mina minnen bli lite luddiga…

Jag minns att jag stod upp nästan hela tiden, jag minns att jag hade mitt gåbord och ett krampaktigt tag om gasmasken. Först står jag på ena sidan av sängen, nästa minne är av att jag står på den andra sidan. Slangar runt hela kroppen som gör att det är svårt att röra sig utan att trassla in sig i någonting. EDA:n ville jag ju verkligen inte råka rycka till och försökte därför hålla mig så pass still det bara går när det skär genom hela kroppen. En barnmorska kommer in med en Saccosäck som hon lägger på sängen och jag får luta mig över. Detta är jätteskönt och det är ju bra att försöka stå upp så att barnet får lite hjälp nedåt. Gasmasken håller jag numer med båda händerna för att ännu snabbare kunna få den till munnen. Plötsligt får jag en yttre bild av mig själv, ståendes där över en säck med kulor, vickandes på rumpan som i värsta ankmarshen. Jag måste verkligen ha sett jätterolig ut!

Helt plötsligt känner jag bara hur det trycker nedåt med världens kraft och jag orkar inte mer. På två sekunder har barnmorskorna mig uppe på sängen och den stora cirkusen är igång. Först får jag ligga på sidan en stund för att sedan hamna på ryggen med fötterna upptryckta till axlarna varje gång det kommer en värk. Tobias står bredvid mig på högra sidan och håller min hand och säger åt mig vad jag ska göra…
- En gång till nu bara, andas…. Tur för honom att jag inte sa hälften av vad jag tänkte just då…
Rätt som det var hör jag Tobias säga att han ser hår, att huvudet är där. Men så försvann det igen. Flera gånger höll vi på så och den lilla skallen åkte fram och tillbaka. Precis när det gjorde som ondast och jag höll på att ge upp sa de (för tionde gången tror jag) att nu är det bara en gång kvar. Jag tänkte att ja, jag ger det en gång till sen orkar jag inte mera. Det gjorde ont som FN, kändes som om jag höll på att slitas i bitar men ut kom det. Med ett litet plopp låg det lilla knytet där nedanför mig. Alldeles lila och jag tyckte att det tog en evighet innan det började gråta, men jag har fått höra på efterhand att så var det inte alls. Tobias börjar rätt som det var hoppa och ropar att det blev en pojke! Tårarna sprutar från honom och han är verkligen överlycklig. Jag känner mig bara matt i hela kroppen, huvudet och vill vända mig på sidan och somna.
Jag får upp det lilla knytet på bröstet och Tobias klipper navelsträngen medan jag ligger där, alldeles yr.
Knytet luktar inte vidare gott och är lite blodigt och slemmigt uppe på huvudet. Men det är inget att tvätta av just för tillfället utan det får vara tills nästa dag säger de.
Medan de syr ihop mina slemhinnor och får ut moderkakan (med hjälp av akupunktur i lilltårna) passar vi på att ringa föräldrar och skicka lite sms till vänner och bekanta. Det blir alldeles tyst i rummet när Tobias pratar med sin mamma och alla hör hur hon hoppar och skriker i bakgrunden. En av barnmorskorna blir lite rörd.

Nu får pappa för först gången hålla Jonathan medan jag får gå och duscha. Det är sååååå skönt att få skölja av sig en hel dag svett och slem och blod. Känns som om jag sakta men säkert vaknar till igen. Jag har ju vid det tillfället trots allt varit vaken i 37 timmar.

När jag kommer ut igen får vi packa ihop våra saker och flytta över till vårt rum (203) på BB-sidan. Jag är så trött nu men alldeles för upprymd för att sova. Får order om att försöka gå på toaletten, men det går bara inte.
För att jag ska slippa få ont sätter de in en kateter. Den kom helt klart att bli min bästa kompis i ett par dagar framöver.

Vi mår i alla fall, efter omständigheterna riktigt bra allihopa, jag är otroligt uppsvälld i ansiktet bara och alldeles blåprickig efter alla ansträngningar.
I tre dagar blir vi kvar på BB för alla mätningar, vägningar, hörselprov och små stick i händer och fötter. Jonathans blodsockernivå är låg och han får tillmatas vid ett par tillfällen men sedan stiger det till bra värden igen. En stor bula han fått på huvudet gör att läkaren är orolig att han ska få gulsot men alla värden visar sig jättebra och på söndagen får vi äntligen packa vår lilla familj och åka hem till oss!

Klippkort på förlossningen...

Så har vi varit där igen.... Mer på riktigt denna gåna kanske, men ändå fick vi åka hem tomhänta...

I lördags kväll var vi på Jämtkrogen på den ack så lokalt berömda företagarmiddagen. Rökt röding i tunnbrödskorg, helstekt oxfilé och chokladkaka. Det var lite trist med bara fanta till men ack så skönt att kunna åka därifrån precis när jag ville.
Kom hem och skulle precis krypa ner i sängen när jag började känna en molande värk imagen och dessutom började jag må illa.
En kvart senare kunde jag inte hålla maten nere längre och fick springa iväg på toaletten. Det sprutade ur alla ändar på mig och magvärken blev värre. Det var inte vanlig magsjukevärk, det kände jag utan den satt längre ner och kom och gick i omgångar. Ryggen började få sig en släng den med.
När Tobias kom hem vid halv två hade jag så ont att jag inte längre kunde ligga ner, utan det var skönare att gå omkring och massera magen och ryggen samtidigt. Jag övervägde en bra stund innan jag till slut plockade upp telefonen och ringde Förlossningen. Som vanligt när man ringer in dit så ville de att vi skulle komma på kontroll. Jag visste att svärmor jobbat den kvällen så Tobias fick ringa henne och be henne hämta oss och köra in oss till stan. Det pasade rätt så ok eftersom hon i alla fall skulle in till sin syster på morgonen efter.
I bilen på vägen in timade jag värkarna till 5 minuters mellanrum. Däremellan kände jag ingenting.
Väl framme på förlossningen fick Monica låna soffan i väntrumet, där jag senare hört att hon sussade sött... och jag och Tobias fick ett rum för undersökning.
Kurvan var fin och vid första vaginala undersökningen visade det sig att jag var öppen 3-4 cm.
- Ni kommer då inte åka härifrån utan bebis i dag i alla fall sa BM då... Något som jag senare ångrat att jag lyssnade på...

Efter att de undersökt mig tog värkarna till sig i styrka och det gjorde riktigt ont. Jag fick mitt inskrivningsarmband och gå och lägga mig i ett varmt bad. Det var så skönt och även om det fortfarande gjorde ont blev jag i alla fall lugnare.
Klev upp ur badet och gick många vändor upp och ner i korridoren, försökte sova lite men lyckades inte och gick upp och gick igen.
Tobias fick en saccosäck på golvet så han somnade så sött och låg och småsnarkade.
Undersökningar, kurvor och värkar avlöste varandra hela dagen och jag mådde illa så den lunch som serverades fick Tobias. Vem kan tro att man ska kunna få i sig kalvsylta, rödbetssallad och vattniga potatisar när man redan mår illa...? Lättspytt hade det ju iofs varit...

På eftermiddagen lyckades jag somna en stund och det var verkligen skönt att få vila sig lite. Mina ögon var alldeles röda och det värkte i dem. Jag fick akupunktir u händerna och i huvudet, men den i huvudet fick de ta bort för jag blev alldeles konstig av den. Trött, yr och mådde ännu mer illa än innan.

Det är lite luddigt i vilken ordning allt hände men jag tror jag har fått till det...

Vid tre kom i alla fall nästa BM in och gjorde ännu en undersökning. Den visade att jag inte öppnat mig mer under dagen och antagligen inte skulle göra det heller.

Nu fick vi välja på om jag skulle få en cocktail av droger och sova lite på ett rum på förlossningen, Åka och sova på Radisson eller mitt egna förslag - åka hem!

Det gick bra att vi åkte hem och det var så underbart skönt att lämna sjukhuset. Just då spelade det mig absolut ingen roll att det fortfarande var med bebis på insidan.

Vi åkte till mamma och pappa och åt älgbiffar och pressad potatis, otroligt gott just då! Sen fick vi låna pappas bil hem eftersom vi var strandsatta i stan och han i alla fall inte skulle behöva den på en vecka. Stannade i Gällö och hyrde en film, men jag tror inte jag hann se mer än 10 minuter innan jag somnade och sov 11 timmar med endast två korta kisspauser. Det var så skönt att vakna upp hemma, i min egen säng!